Beyond The Invisible

Att svika någon är hemskt. Men att svika sig själv bevisar ju hur jävla svag man kan vara. Hur avskyn till sig själv blir större än någonsin. Jag har aldrig kännt mig så kränkt av mig själv eller någon annan. Jag kunde ta mig fan låtit bli. Samtidigt som jag slänger stor skuld på mig så var ju inte du heller så jävla mycket bättre. Du är ju för fan den av oss som borde vetat bäst. Ärligt talat så kändes det inte mkt men när jag sedan kommit på vad fan som hade hänt insåg jag hur jävla fel allt bara var. När jag fort ringde den person som just då var den enda jag ville träffa och prata med blev jag mer och mer ångerfull. Och jag bara flög in i dina armar med tunga tårar fallande ner på mina kinder. Du kände min smärta och blev rasande och jag kunde inget annat göra än att prata och gråta.. Till slut när jag lungnat ner mig så kommer en till av de mest betydelsefulla vännerna fram med orolig blick och frågar vad det är men jag orade inte.. Jag orkade verkligen inte. Och jag ber så jävla många gånger om ursäkt för att jag blängde på dig för du förtjänade det inte alls. Att ni två sa att ni ville finnas där för mig betydde enormt mycket men jag kunde inte visa det. JAg kunde inte visa något. Jag var bara tom och besviken på mig själv. Och när du kusin fanns där och kramade om mig lungnades hela tillvaron som just vart välldigt kaotisk för min del. Det kanske inte låter som någon BIG deal men besvikelsens pris visar sig väga tyngst av allt och när det gäller en själv så sjunker självtilliten extremt direkt.