Starkaste svagheten.. Förvirrad..
Nä det är inte mer än nog att säga sin åsikt för mig.. Jag verkligen ogillar att prata om mina känslor/tankar.. Jag vill inte visa min "svaga" sida enligt mig, men det är sån jag är.. Lite ytligt kan jag ta sådana där små tyngder som kan tänkas blåsa bort ganska snabbt. Jag vill inte att folk eller någon ska veta vad som försigår i mitt huvud. Hur ska jag uttrycka mig?! vad ska jag säga? När jag sen funderar på att prata med någon så ångrar jag mig sedan snabbt när jag tänker på hur jag ska berätta vad jag har i huvet eller vad jag känner.. Jag blir förvirrad, jag blir osäker och det vrider i magen så fort någon frågar: Hur det är med mig egentligen eller om det är något som tynger mig.Jag orkar inte ge någon tyngd som de kanske säkert redan har?. Varför trycka ner han/henne ännu mer? Och hur ska jag veta att jag kan lita på någon? Hur ska jag veta vad jag jag vill säga till vem? Och varför ska jag säga det till just denna peronen? Och varför just detta till henne/honom? Då inser jag att det är ingen idé, det är ingen idé att visa någon något.. Jag orkar bara inte... Det stannar på ett ställe och ja jag vet ju längre jag väntar desto mer trycker det ner mig och till slut en dag så kommer det brista.. Men jag låter det då brista.. Men än så länge så överlever jag ju.. Eller hur..?
Rädslan över att bli dömd öga mot öga eller vid röst skrämmer mig för mycket för att kunna ge någon en del av min tanke.
Det känns som att det här kan vara det enda sätt som du kommer se min starka svaghet kompis.. Det finns så mycket kvar att säga, men den tyngden vet jag inte om du orkar. Jag vet, du finns här för mig, och det är jag tacksam för men jag vet inte vart jag skall börja. Kom iofs en bit med att berätta ikv.
Jag mår bra, jag mår bra.. Men jag vet inte om jag ljuger eller talar sanning.. Det är sanning skulle jag tro, men jag skule inte ljuga om jag sa att jag mår dåligt. Men vad som får mig att må bra av är det enda som jag säger... Det är det enda jag orkar berätta..
Känslan av lycka för dig hade jag inte, men känslan av besvikelse fanns inte ens i närheten. Jag visste redan ganska mycket om dig. Men jag var ändå tvungen att fråga sånt som jag kanske visste bara för att få bekräftat att vi vet det redan. Jag vet inte min tanke när jag såg dig riktigt. Liknande: "Oh shiet där är han ska nog slänga mig upp i trädet och bevaka lite!". Och så när du sa att du inte viljat komma försent så var det jag som gjorde det:P Förlåt men tur för dig var ju att en annan hindrade mig från att gå hem och fixa ngt innan jag mötte dig, då skulle det vart illa. Aja men det löste ju sig. Och här hamnade vi. Och jag vet inte nu alls vad jag känner i denna situation, saknaden av att ha det alla andra verkat ha är så stor men jag vill inte falla för något som jag kanske inte ens känner riktigt utan det ska vara mitt egna perspektiv och inte något som jag sett andra ha, för man kan inte sträva efter något om man inte är säker på vad det är man vill ha och om det är något man ens vill ha. Jag vill att det ska gå saaaakta, men ändå vill jag att det ska hända NU. Det som skrämde mig var hur lika våra liv verkade vara på något sätt, våra tankar,åsikter och händelser.. Förvirrad satt jag och tänkte. "Vart kommer detta leda till,måste det leda till något speciellt?" Jag vill inte ge upp men ändå inte ge för stora förhoppningar.
The time will take us there..
Jag önskar att du kunde prata med mig, det gör jag verkligen.. Men samtidigt som jag ser tvivlan i din blick så inser jag att jag kanske inte är den du ska prata med.. Så då ser jag hellre att du pratar med någon som du känner att DU har känslan att öppna dig för.
Rädslan över att bli dömd öga mot öga eller vid röst skrämmer mig för mycket för att kunna ge någon en del av min tanke.
Det känns som att det här kan vara det enda sätt som du kommer se min starka svaghet kompis.. Det finns så mycket kvar att säga, men den tyngden vet jag inte om du orkar. Jag vet, du finns här för mig, och det är jag tacksam för men jag vet inte vart jag skall börja. Kom iofs en bit med att berätta ikv.
Jag mår bra, jag mår bra.. Men jag vet inte om jag ljuger eller talar sanning.. Det är sanning skulle jag tro, men jag skule inte ljuga om jag sa att jag mår dåligt. Men vad som får mig att må bra av är det enda som jag säger... Det är det enda jag orkar berätta..
Känslan av lycka för dig hade jag inte, men känslan av besvikelse fanns inte ens i närheten. Jag visste redan ganska mycket om dig. Men jag var ändå tvungen att fråga sånt som jag kanske visste bara för att få bekräftat att vi vet det redan. Jag vet inte min tanke när jag såg dig riktigt. Liknande: "Oh shiet där är han ska nog slänga mig upp i trädet och bevaka lite!". Och så när du sa att du inte viljat komma försent så var det jag som gjorde det:P Förlåt men tur för dig var ju att en annan hindrade mig från att gå hem och fixa ngt innan jag mötte dig, då skulle det vart illa. Aja men det löste ju sig. Och här hamnade vi. Och jag vet inte nu alls vad jag känner i denna situation, saknaden av att ha det alla andra verkat ha är så stor men jag vill inte falla för något som jag kanske inte ens känner riktigt utan det ska vara mitt egna perspektiv och inte något som jag sett andra ha, för man kan inte sträva efter något om man inte är säker på vad det är man vill ha och om det är något man ens vill ha. Jag vill att det ska gå saaaakta, men ändå vill jag att det ska hända NU. Det som skrämde mig var hur lika våra liv verkade vara på något sätt, våra tankar,åsikter och händelser.. Förvirrad satt jag och tänkte. "Vart kommer detta leda till,måste det leda till något speciellt?" Jag vill inte ge upp men ändå inte ge för stora förhoppningar.
The time will take us there..
Jag önskar att du kunde prata med mig, det gör jag verkligen.. Men samtidigt som jag ser tvivlan i din blick så inser jag att jag kanske inte är den du ska prata med.. Så då ser jag hellre att du pratar med någon som du känner att DU har känslan att öppna dig för.
Kommentarer
Trackback
