Tiden.. Den stannar aldrig.Inte ens för dig.
I situationer som denna så vet jag inte om jag ska skratta eller gråta, le eller inte. Känslan av det gör mig nervös, förvirrad och ibland till och med rädd. Du bländar mig så. Jag vet inte ens vart jag ska ta vägen.
You leave me breathless
Men jag ska ta mig fan vara stark, du ska bli ingen för mig..
Förvånad står jag som ett frågetecken och en aning fundersam med dock med ett leende på läpparna av komplimangen. Men jag kan ändå inte ta åt mig riktigt. Jag får ganska ofta höra att jag är lite "dum" eller hur man nu ska säga, ag brukar få en sån där "suck" av folk. I vet den där som verkligen visar hur dumt det jag säger låter enligt den andre. Så när någon säger/skriver till mig att jag är klok så är det väldans förvånande att höra det. Jag blev skit glad när vem du nu är hade skrivit det på min blogg att jag har kloka tankar, och när du skrev det på msn till mig kompis så värmde det samtidigt som det krävdes mkt för mig att kunna tro att ni menade det. Vilket jag hoppas att ni gjorde.(=
Nu står jag still.. Nu vill jag faktiskt stå helt stilla. Se framåt och snart. Alldeles snart så ska jag fortsätta gå på min livs-stig. Men inte ännu. Jag ser hur livet omkring mig bara springer fram. Och utan att ens hinna ta mitt påtänkta kliv så har jag redan dragits fram ett år. Det stämmer som man brukar säga: ?Tiden stannar inte för någon.? Det är så sant så. Jorden slutar ju inte snurra för att en person råkar ha en dålig dag, isåfall så skulle vi ha gått under för längesedan.
