Det är inte alltid ögat som ser..

Det är känslan i situationen. Känslan över vad jag gör/tänker gör en sådan olustig syn att jag bara vill kräkas.
Du tror att det kan bli så mycket mer än det är. Men det kan det inte. Du gör mig orolig nervös och det tar i magen.. Men inte på ett positivt sätt. Du är den typ av person som tror så högt om sig själv och att alla andra ser precis likadant. Men vet du vad.. Jag kommer inte se upp till dig, din attiyd sänker dig lägre än botten. Desperata ord och ögon gör dig inte bättre, gick det att vrida tilbaka tiden så hade du haft tur vid din sida, tyvärr så har du inte det. JAg har inte något att erbjuda dig. För jag ser redan mig själv som falsk när jag ens pratar med dig, jag har inte tillräckligt höga tankar för att lägga ner min energi på dig men ändå kallar jag mig för din vän? Det tar jag tillbaka många gånger om.. Jag vet inte hur det ska bli eller ens hur det är.. Hur kan du då ens förmå dig att be om något mer?!

Det blir inte som man tänkt sig någonsin.. Längtar tillbaka till när man var 10 eller yngre.. För då tänkte man inte "djupt" så att säga. Men man blir äldre och det är svårt att undvika. Man kan inte stanna tiden, den väntar inte på någon.. Känslan över allt gör mig så orolig att jag bara vill försvinna. Bort jag vill inte vara här och vänta och se, jag vill framåt, någon annanstans. Somewhere else but here.. Kan jag inte gå bakåt så vill jag framåt, men med en sjuhelvetes fart isåfall.

Jag vet inte vad jag gör om vi ses,? Vad kan jag göra? Gömma mig bakom något där du ändå vet att jag är och ser på dig.. Aldrig. Jag får väl göra det bästa av situationen. Och jag hoppas att du gör detsamma. Men jag fruktar ärligt talat den stunden då vi står i samma rum. Vart står allt? Måste vi ses? Nej,, jag tror inte att jag vill. Men någon gång måste vi säkert ses, det känns lte omöjligt at aldrig ses. Men den dagen den sorgen,haha nemen då får man ta det då. Jag tror inte att det är så jävlans bra att försöka planera sånt blir ju aldrig som man tänkt sig.

Fan i helvete vad jag vill till luleå, det kanske är mer avgaser där och sånt men det är här det känns som att jag kvävs.. Det är samma visa varje dag, här kan man tro att tiden står helt jävla stilla bara att folk förändrar utseende lite då och då det vill säga när man åldras inte mycket mer. Fårn min sida så är det lite av derpsisionsframkallande. Fast det kanske inte är någon idé att fara ännu, ska ju jobbaa i två veckor.. Så sedan kanske? eller njea ska prata me jen:) sen far vi till lule och faaan så jävla skönt. :) Saknar er något så förjävligt.!
Träffade dock malin för en vecka sen idag!:D Fan i mig vad glad man blev av att träffa henne trots en sån kort tid;/ Men vi får ta igen det nästa gång. :)
Förlåt för att jag inte hörde av mig till dig, tänkte faktiskt, men hann inte:(


För att gå vidare så måste det komma ett första steg. Och därifrån sen försöka gå vidare uan att stressa sig framåt.. Konstigt att det komer från mig som vil att saker ska hända direkt, men jag kanske borde själv göra så.. :)

Jaja men nu är det dags att gå:) Ha det så bra:)
"Det är ju skillnad mellan fel och fel" Det stämmer faktiskt,men fel är alltid fel..:)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0