Ljuset som slocknar..
Det slog mig.. Allt blir underligare och underligare, man kan vrida på tanken hur mycket man än vill ända tills man blir helt jävla galen. Och jag känner mig på snudd till det. Jag vet inte vart livet kommer fortsätta, för fortsätta kommer det då minnsan att göra, hoppet komer och går.
Det som att tända ett ljus som har motvind utan lä. Det släcks hela tiden. Och det är jag som är själva ljuset och elden mitt hopp. Samtidigt som det börjar kännas som att jag tänder de där tankarna och just som jag börjar få dem på plats så släcker någon lågan som brinner och mitt hopp vänder till fall och jag ger upp. "Jag orkar inte, jag vet att jag kommer vara den som förlorar så det spelar inte någon roll. Så har det ju alltid varit". Den där någon visar sig vara jag. Hur kommer man ur sin självkritik? Hur lär man sig att stå på benen och verkligen ha den där lågan som brinner för ens åsikter och får en att tro på sig själv? En stykra jag beundrar och verkligen skulle vilja unna mig. Innnan jag tror på mig själv kommer jag inte veta något.. Inte veta vem jag är, vad jag vill eller vart jag hör hemma. Förvirrad står jag här och önskar.. Önskar mig svaren på alla det frågor jag inte finner svaren på..
Det var som om en varm vind blåste igenom mig när du gav mig de där orden. Gud vad det värmde mig, ingen har någonsin sagt sådär om eller till mig. Det vet jag, för det är något som jag skulle minnas för resten av mitt liv.
Det blev så mycket, så mycket att jag tappde orden, det märktes kanske. Jag fattade inte att det fortfarande handlade om mig. Jag ville bara krama om dig och säga er detsamma. Chocken över de tankar som förvirrade mig så mycket att jag faktiskt blev yr. Jag sjönk ner i stolen med ett leende samtidigt som jag kände mig skräckslagen över att det faktiskt var mig det handlade om. Jag förstod det inte.. Att det kunde sägas så mycket på en så kort stund förvånade mig och jag vet fortfarande inte hur jag ska tänka. Med ett leennde hoppas vara den du beskrev.
Men en klump i halsen satt jag och läste ditt blogg-inlägg och kände hur nära det var att de där tårarna skulle komma. Men jag lyckades sansa mig, för jag pratade med dig i samma stund och sa med en tyst röst:"Tack kompis". Det menar jag, tack.. Du är värd minst lika mycket kärlek. Mycket mer än så.. Allt som sårat dig och gjort dig ont, det vill jag bara kunna sudda bort.
My gift isn't my song but this one is for you..
