Beyond The Invisible

Saknaden, den saknad som jag har och det jag förlorat, en del säker till mig att de känner sig oviktiga då den kommer. Det ska dem, för jag har inte känt den som jag gör just nu. Det spelar ingen roll för vem enligt mig, den finns där. Det jag lämnat, det som lämnat mig och det som kanske inte kommer tillbaka till mig.. Det gör ont.. Nu.. Och jag kan inte göra något åt det, för jag orsakat et jag valde det. Som jag sagt, för den stunden, jag bryr mig inte, jag bryr mig inte förrän det är försent. Det är den smärtan, att inse försent, att förstå allt försent då jag ser hur de runt om mig faller och hur jag redan är på botten. När ska jag stanna det då?, jag startade det, då borde jag kunna stoppa det också, lösningen finns i mig, jag vet det och jag måste bara hitta den…