Beyond The Invisible

Det förvånade mig när du berömde mig. Jag liksom stannade. Sen när jag förstod vad det var du berömde mig för så tänkte jag:"Det är iaf inte av dig jag fått det från":P Jag gör bara det jag tycker är rimmligt i den situationen. Jag byter plats med mig och den andra som är med mig och ärligt.. Jag persoonligen tycker att det är skit irriterande när ngn jag är med pratar i telefon. Det är liksom "vart ska jag ta vägen?" För jag vill inte lyssna på vad den andre personen pratar om med ngn i tele men ibland vill jag bara ta hans/hennes telefon och slänga den åt helvete för man käner sig ganska så oviktig och otillräcklig om den man är med ringer ngn när de är med en.. Så därför pratar jag helst inte i telefon när jag är med någon plus att jag känner mig jäkligt ohövlig och osocial mot den jag är med. Men visst om ngn ringer så kan ju inte vi rå för det:Phehe. Jag är mot folk som ajg vill att de ska vara mot mig.. Även om det inte alltid blir så så gör jag iaf mitt bästa=) Det äår min teori i så gott som allt..

---

The more time that goes it doesn't suprise me anymore. Cause it always is something that gets in between. I feel sad to say it but that is how it is now. But I do miss you.. Alot.. But we always keep running passed each other.. I miss you my friend..

---

På måndag far man till lule.. Men ska faaan fråga om man kan fara imorrn iaf? hmm. blir ju iallafall som vanligt att vara här så:( hmf men problemet är att har hon bestämt sig så har hon..:/ men försöka duger iaf:( ska fan göra det:Phehe Shiiiet vad kul det ska bli på lulekalaset nästa vecka:D:D wieee! aja hade bra kompis:)herrå=)

Om det är något som jag är rädd för så är det besvikelse och att jag kanske kommer få att uppleva det men det finns en sak som jag verkligen är livrädd för och det är att falla. Falla för någon och vilja ha honom och sedan märka att det ät han som blivit besviken, besviken på att se vem jag är, du har sett mig och jag har visat mitt riktiga jag men ändå känns det som att du inte känner mig ett dugg och jag inte dig heller och det är alltid annorlunda när man ses. Jag vill men vet inte alls o jag vågar träffa dig, för jag är rädd för att du har för höga förväntningar på mig som jag inta alls kan nå upp till. Det är så jobbigt att försöka förstå vad du verkligen och egentligen vill. Jag vet inte ens vad jag själv vill. Jag blir orolig när du inte hört av dig men ändå vet man inte vad man ska säga eller prata om när man pratat om så gott som allt. Jag har aldrig varit så rädd för känslor som jag är nu. Det finns så mycket du kan bli så besviken på känner jag. Jag vill så mycket men vågar inte ta steget. Jag vågar knappt andas, hur ska jag då lyckas? Jag vill jag vill jag vill, men jag vågar inte.. Det känns som att hur jag än tänker så kommer jag alltid med en kritisk fråga som gör så att jag backar två steg för säkerheten om att inte behöva blanda in känslor. Men ju längre bakåt jag kommer desto mer känner jag. En oro som jag har är om jag kanske inte är den enda? Den enda som du pratar med. Hur ska jag veta? Är det svartsjuka jag känner? Om något som egentligen inte ens är mitt??

---

Det märktes att det var något som inte var bra, och sedan när jag hörde din röst så gjorde det ont i mig, men det är nog inte något alls jämfört med smärtan du verkade känna. Jag var mållös visste inte alls vad som gått fel och heller inte jag skulle säga för att få dig att må bra, men det enda jag kunde göra var att lyssna och fråga hur du tänkte/kände och säga att jag finns här för dig för det gör jag verkligen kompis. Det är inte du.. Det är han som förlorar något, inte bara något utan mycket och det är honom som det är fel på stort fel på.  Det går inte att beskriva hur stor betydelse du har i många människors liv. Bland annat mitt, vette fan vad jag skulle göra utan dig, vill inte ens tänka på hur meningslöst så mycket i livet vore utan dig. Jag kan lova dig att jag kommer stå/gå vid din sida i alla situationer när du både behöver det och inte behöver det.

---

Jag drömde om dig igår. Det var ett tag sen. Det var du och jag. Men såklart så har ju de flesta drömmar så plösliga slut. Vi blev var och en för sig. Men för första gången var det du som stod kvar och inte jag. Det var jag som stegade iväg, jag och inte du. Resten av drömmen är O-relevant. När jag sedan vaknade så insåg jag att det bara var en dröm som borde ha varit sann. Jag insåg igår at det inte är någon vidare idé att lägga ner en tanke åt dig, för du gör nog knappast detsamma. Det har ju trots allt aldrig varit du och jag..

I mina drömmar förblir du hur mycket jag än tror mig vilja bli av med dig..

---

I förra veckan var jag med jenny och malin. Fyy faaan imig vad jag har saknat er! Det är ta mig fan sjukt at man kan sakna att vara med någon så mkt:Phaha Hade såklart väldigt trevligt med er. Och på måndag åker jag och jenny till lule!=) fan vad skönt o kul=) Aja orkar inte skriva mer:) herrå

 

Jag vet en hel del trots min ungdom:) Vuxna säger till oss ungdommar att vi inte vet nästan någonting, men vet ni vad, det kan hända att vi vet till och med mer. Eller så är det så att vi kan veta lika mycket men om olika saker.. Därför säger vi också ibland: vuxna vet ju fan inte någonting. Det kanske stämmer från båda hållen.Hmmm? knepig situation.

---

Här sitter man helt utmattat av försök till dans:Phaha är i sjukt dålig form just nu..hmf, har väl bara mig själv att skylla för det.jaja vart me kusin iförr går o promenerade och det sa mkt, jag är jävligt slö!:Phaha
Äh får la försöka börja träna:)

---

jao och imorrn åker man till byn.. Men malin följer med!;D fan vad skoj för sen kommer jenny också dit, jag tror hon också kommer imorrn..hm?:) Fan vad kull att vi äntligen ses alla tre samtidigt:) Det var sen ett tag sedan:P En liten vink till förvarning, min by är astråkig!:Phaha Aja vi kommer nog på ngt, fan på torsdag ska man till tandläkaren;( faan aja ni får ta o följa dit om inte annat:) Det löser nog sig. Neej ska man kanske ta sig en promenad ändå:) det är ju så fint väder så joo.:)

---

I'm running away, I'm just moving on..
En kniv i ryggen gör minst lika ont som en i hjärtat..

Det lustiga med livet är att allt tar sin tid, speciellt de bra sakerna. Lycka och kärlek.. Men det kommer finnas en tid då du kan säga: "vad lycklig jag är". och allt behöver kanske inte vara perfekt i livet, det är det aldrig men det är tillräckligt med saker som kan göra dig lycklig. Och jag är inte den som avgör vad som är lycka och kärlek eftersom det inte är mig det handlar om. Men jag vet en sak.. Jag kommer finnas här vid din sida och gå brevid dig och hålla din hand när det är som svårast.Met det är klart att det finns tider som man inte alls vill finnas till, dem kommer till oss som smällar alltför ofta men då är det därför som man har vänner och familj som stöttar och älskar dig för precis den du är. Så ta inte för givet att allt suger och är skit, det finns sådana personer som verkligen älskar dig och bryr sig om dig, jag bryr mig verkligen och det hoppas jag att du vet. Och när du äntligen får uttrycka de där orden så är nog jag minst lika lycklig som dig:) Och som sagt: Allt tar sin tid..

Att komma som adoptivbarn gör ju så att jag får svenskmedborgarskap så gott som direkt, alltså har jag haft det i.. hm, ca 14-15 år, kom hit vid två-tre års åldern. Men ändå känner jagmig inte svensk, jag pratar precis som alla andra svenska i det här landet men inte ser jag ut som en svensk. Man hör lite här och var
ibland om hur sverige har blivit så jävla förorenat av utlänningar och, negrar osv. Men vad kan vi göra? en del som kommit til sverige hade inte ngt val än att fly från sitt land, och jag själv är adopterad så jag har ju inte haft ett jävla dugg med min ankomst hit att göra med. Att dra människor på en sådan gräns är åht helvete, ni som säger så kan bara dra åt helvete och tänka efter, inte fan är det någon som slänger ut er om ni far utomlands! Nu vill jag inte dra alla över en och samma gräns(ber om ursäkt om det verkar så)

För två år sedan var min familj till indien och hade semester, vilket var lite halv deprimerande. Jovisst var det kul att få se det land som man är fött i osv. Men Att se hur hemskt och förjäklit det är där förkrossar en man vill bara hjälpa alla som kommer i ens väg på gatorna. Jag har aldrig varit så förvirrad över något som min nationalitet, jag är väl inte svensk, skulle man riva sönder pappret som bekräftar det så är jag så gott som ingenting, men vet du. Jag känner ändå att jag inte är något, jag bor i sverige och har levt här i nästan hela mitt liv men ihelvete att jag känner mig svensk men när jag var i indien kände jag mig också minst lika utanför. En stor tanke som jag hade var:"Jag ser ut precis som dem
" jag skulle kunna vara ngns dotter som går här, men jag pratar ju inte ens samma språk". Vart hör jag hemma?:S Jag gick på stranden där en dag och mötte på några indiska killar som började prata med mig, och såklart på hindi, mitt svar var: I don't speak hindi. De alla såg så frågande ut attdet inte var klokt. De trodde då att jag var fransk, men det sa jag ju att jag itne var, "Sverige kommer jag ifrån", Really? det varderas fråga alla hade. Ja, visst jag kanske inte hör hemma här trots allt, men vad i helvete ska jag göra, ta en båt och segla på vattnet där det inte än något land,?
Säg mig, vad ska jag göra?

I situationer som denna så vet jag inte om jag ska skratta eller gråta, le eller inte. Känslan av det gör mig nervös, förvirrad och ibland till och med rädd. Du bländar mig så. Jag vet inte ens vart jag ska ta vägen.

You leave me breathless
Men jag ska ta mig fan vara stark, du ska bli ingen för mig..

---

Förvånad står jag som ett frågetecken och en aning fundersam med dock med ett leende på läpparna av komplimangen. Men jag kan ändå inte ta åt mig riktigt. Jag får ganska ofta höra att jag är lite "dum" eller hur man nu ska säga, ag brukar få en sån där "suck" av folk. I vet den där som verkligen visar hur dumt det jag säger låter enligt den andre. Så när någon säger/skriver till mig att jag är klok så är det väldans förvånande att höra det. Jag blev skit glad när vem du nu är hade skrivit det på min blogg att jag har kloka tankar, och när du skrev det på msn till mig kompis så värmde det samtidigt som det krävdes mkt för mig att kunna tro att ni menade det. Vilket jag hoppas att ni gjorde.(=

---

Nu står jag still.. Nu vill jag faktiskt stå helt stilla. Se framåt och snart. Alldeles snart så ska jag fortsätta gå på min livs-stig. Men inte ännu. Jag ser hur livet omkring mig bara springer fram. Och utan att ens hinna ta mitt påtänkta kliv så har jag redan dragits fram ett år. Det stämmer som man brukar säga: ?Tiden stannar inte för någon.? Det är så sant så. Jorden slutar ju inte snurra för att en person råkar ha en dålig dag, isåfall så skulle vi ha gått under för längesedan.