Trying hard not to hear but they talk so loud...
Sitter här med kaffet vid min sida och glädjen i tankar.. Blev väldans glad att du skrev:) Har inte pratat med dig på läänge känner man. Hoppas man träffar dig på fredag?:) På Fredag så sker återträffen som vi så länge försökt ha. Och äntligen blir den av! Vi har inte varit allihopa på samma ställe på ett år om inte mer tror jag. Och nu är det nog bestämt dags tycker jag! Så det är den största orsaken till att jag är här och så är det lite skönt att vara i byn faktiskt, men det enda problemet är att man känner sig instängd trots att det är av fri vilja man kan välja vad man kan göra. Men civilisationen känns hundra mil bort..:( och så är det nog. Men men, på fredag blir det för hopppningsvis lite socialitet=) Men ska passa på att ta det lugnt nu medans jag ändå är här i byn:)
Jag försöker att inte lyssna.. Men det liksom ekar i huvudet på mig och jag har insett det. Som du sa så finns säkert något man kan göra.. Gäller bara att mötas från båda hållen och som det känns nu så verkar det inte så..
Det spelar ingen roll hur mycket man dissukterar eller vrider och vänder på det.. Resultatet tycks ändå bli detsamma..
På gott och ont, så är det med allt. Skärskilt med förändringar.. De sker på gott och ont.. Jag vet inte vad det är som gjort denna förändring. Men att just den känslan kom åt mig vet jag inte.. Jag blev bara fundersam och orolig över hur det faktiskt kan bli som det blir. Och det är när man själv börjat se vad som händer och ingen vidare reaktion sker så känns det som att man kört ner det sista i botten? Du säger att du ser men bryr du dig? Varför känns det inte som det?
Jag gör det på ett språk vi båda förstår: jag skriver ner det jag känner och det känns som att du faktiskt har börjat gilla läget lite granna, och tyvärr så kommer det jag skrivit att göra dig både arg,ledsen och besviken..
Men det är så jag känner..
Sagt det direkt till dig? Jovisst men det spelade ingen roll för jag sa till dig och du visste inte vad du skulle säga.. En del saker säger man lättare såhär..
Ska gå och bada bastu:) Men ha det så bra nu allesammans:)
Herrå!
Jag försöker att inte lyssna.. Men det liksom ekar i huvudet på mig och jag har insett det. Som du sa så finns säkert något man kan göra.. Gäller bara att mötas från båda hållen och som det känns nu så verkar det inte så..
Det spelar ingen roll hur mycket man dissukterar eller vrider och vänder på det.. Resultatet tycks ändå bli detsamma..
På gott och ont, så är det med allt. Skärskilt med förändringar.. De sker på gott och ont.. Jag vet inte vad det är som gjort denna förändring. Men att just den känslan kom åt mig vet jag inte.. Jag blev bara fundersam och orolig över hur det faktiskt kan bli som det blir. Och det är när man själv börjat se vad som händer och ingen vidare reaktion sker så känns det som att man kört ner det sista i botten? Du säger att du ser men bryr du dig? Varför känns det inte som det?
Jag gör det på ett språk vi båda förstår: jag skriver ner det jag känner och det känns som att du faktiskt har börjat gilla läget lite granna, och tyvärr så kommer det jag skrivit att göra dig både arg,ledsen och besviken..
Men det är så jag känner..
Sagt det direkt till dig? Jovisst men det spelade ingen roll för jag sa till dig och du visste inte vad du skulle säga.. En del saker säger man lättare såhär..
Ska gå och bada bastu:) Men ha det så bra nu allesammans:)
Herrå!
Saknadens tomhet...
Har du någon gång känt en saknad som du vill få bort? Den finns där hela tiden inom dig. Du bär dig med den vart du än går och den påverkar dig som individ, alltför ofta till det negativa. Utan någon vid din sida. Du känner hur den sakta men säkert växer inom dig och du tappar luften med orden som snubblar. Du fäller dig själv och du försöker resa dig upp. Du stänger ögonen, rädd för den onda sanningen. Saknaden som du har vill du så gärna kunna släppa taget om. Den tynger dig och den väger mer än du någonsin kunnat ana. Men den släpper dig inte. Men sedan när du öppnar ögonen ser du hur allt du någonsin velat ha bara försvinner, och du hade inte en chans på miljonen att ta det som du så gärna ville ha. Du har inte längre saknaden.. Det du nu känner är en enda plöslig tomhet.
Tomheten av den stora saknaden.
Saknaden du av något inte visste vad det var..
Är det såhär det ska vara?
Nej.!
Nu behöver du bara hitta något som fyller tomheten av saknaden.
Sakta men säkert så fylls det det känner du.
och det känns inte som ännu en saknad..
Tomheten av den stora saknaden.
Saknaden du av något inte visste vad det var..
Är det såhär det ska vara?
Nej.!
Nu behöver du bara hitta något som fyller tomheten av saknaden.
Sakta men säkert så fylls det det känner du.
och det känns inte som ännu en saknad..
Varför kan jag inte bestämma mig?
Att inte kunna lita på någon är väl nog på gott och ont antar jag.?
Dagen ni sänkte mig har jag ärligt talat inte hunnit resa mig upp ifrån.. Det gör ont varje gång jag tänker på det..
Du förstod inte först. Men sedan när jag förklarat så verkade du förstå mig mer än mig själv nästan.. (Skönt att någon förstår mig iallafall..) Ja jag håller med, det var jävligt det som de gjorde.
Vi har vuxit ifrån det. Men känslorna växer tydligen inte lika snabbt. Men jag får väl vänta och se..
"Tiden läker alla sår" Jovisst, det kanske det gör.. Men de lämnar också ibland ärr efter sig..
Och det här såret har blivit ett ärr.
Jag kan presentera mig och säga vem jag är men sällan låter jag någon veta vem jag är. Hur ska jag kunna visa vem jag är om jag själv inte vet det? Och hur ska jag kunna lita på någon om jag inte ens litar på mig själv?
Jag önskar lycka.. Det behöver inte vara mycket. Men bara att jag någon gång i mitt liv får säga att jag är lycklig.. Jag kände mig senast lycklig.. hm jag kan inte komma på riktigt när jag var lycklig senast om jag ska vara ärlig. Jag gör inte det.. Inte just nu iallafall. Jag får inte vara lycklig.
Varför kan jag inte bestämma mig någon gång utan att sedan börja tänka på vad jag skulle ha gjort? En enda gång? Då säger jag bara en sak till mig själv: Jävla efterkloka idiot.. Men visst.. Eftertanken är kanske inte så klok som jag så gärna vill att den ska vara.. Utan jag vet bara inte vad jag vill. Och jag har svårt för att bestämma mig om och om igen..Hela tiden..
I hope you will keep smile when I can't..
Dagen ni sänkte mig har jag ärligt talat inte hunnit resa mig upp ifrån.. Det gör ont varje gång jag tänker på det..
Du förstod inte först. Men sedan när jag förklarat så verkade du förstå mig mer än mig själv nästan.. (Skönt att någon förstår mig iallafall..) Ja jag håller med, det var jävligt det som de gjorde.
Vi har vuxit ifrån det. Men känslorna växer tydligen inte lika snabbt. Men jag får väl vänta och se..
"Tiden läker alla sår" Jovisst, det kanske det gör.. Men de lämnar också ibland ärr efter sig..
Och det här såret har blivit ett ärr.
Jag kan presentera mig och säga vem jag är men sällan låter jag någon veta vem jag är. Hur ska jag kunna visa vem jag är om jag själv inte vet det? Och hur ska jag kunna lita på någon om jag inte ens litar på mig själv?
Jag önskar lycka.. Det behöver inte vara mycket. Men bara att jag någon gång i mitt liv får säga att jag är lycklig.. Jag kände mig senast lycklig.. hm jag kan inte komma på riktigt när jag var lycklig senast om jag ska vara ärlig. Jag gör inte det.. Inte just nu iallafall. Jag får inte vara lycklig.
Varför kan jag inte bestämma mig någon gång utan att sedan börja tänka på vad jag skulle ha gjort? En enda gång? Då säger jag bara en sak till mig själv: Jävla efterkloka idiot.. Men visst.. Eftertanken är kanske inte så klok som jag så gärna vill att den ska vara.. Utan jag vet bara inte vad jag vill. Och jag har svårt för att bestämma mig om och om igen..Hela tiden..
I hope you will keep smile when I can't..
För högt för tankar..
Det är ganska jobbigt att det ska vara såhär.. Allt är liksom inte fel.. Men de är heller inte rätt. Nu önskar jag att jag inte planerat något.. Nu önskar jag att jag bara kunde göra en sak utan att få dåligt samvete över att ändrat mig. Ändrat mina åsikte och min vilja. Det går inte. Jag kommer att få skuldkänslor och jag kommer inte göra som jag önskar mig själv göra? Det är något som jag får lära mig att börja göra.
Det är bra att tänka innan man handlar, bara man inte tänker istället för att handla..
"If I die before you, I will go to heaven and wait for you."
Om en vecka är det lov:) (SKÖNT) åker till byn,vet dock inte när. och vet heller inte när jag kommer tillbaka. har lite krockade planer..(illa) Men vet nog kanske vad jag vill känns det som. Får se hur jag gör:)
Skriver säkert snart igen:)
Det är bra att tänka innan man handlar, bara man inte tänker istället för att handla..
"If I die before you, I will go to heaven and wait for you."
Om en vecka är det lov:) (SKÖNT) åker till byn,vet dock inte när. och vet heller inte när jag kommer tillbaka. har lite krockade planer..(illa) Men vet nog kanske vad jag vill känns det som. Får se hur jag gör:)
Skriver säkert snart igen:)
I am beaten and trying to get up. Skönt faktiskt..
Det är jobbigt när saker man aldrig hoppats skulle hända händer. Man är oförberedd och man stänger ute sina känslor, för det är det enda man kan göra. Det är så främande.. Känslan av värme och glädje.. Glädjen verkligen känns och man bara vill le och aldrig vända om och se sig om.. Precis som man borde.. Men en dans på rosor har ju sina törner också.. Och det är att jag har den där oturen att vända mig om. Och som du sagt: "Det är svårt att bli av med en vana man vuxit upp med." Jag måste bara växa och vänja mig ur den vanan.. För jag har vänt mig och ser det jag önskat aldrig viljat se igen och det är all den där sorgen, ilskan och vreden om saker som idag inte spelar någon som helst roll. Eller det borde de inte göra, men det känns som att det kan vara en del i mitt psyke som tärs på det och jag vet inte hur jag ska fortsätta framåt. Jag vill så gärna kunna ta stolta stora steg trots min storlek. Den ska inte ha någon betydelse.. Men det är ju klart den har det.. I min värld.. Det har den alltid haft och det kommer den alltid ha. Jag vet inte vad jag vill och jag vet inte vad som sker i mitt huvud nu för tiden. Ovetenskapen gör mig både förvirrad och orolig.
Men jag vet att livet inte är mörkt, jag måste bara känna på gott och ont..
You just have to learn how to hold the rose..
"Life's a race and you're falling behind..
"Titta aldrig i mina ögon, ifall allt du säger är en lögn"
Ihelg åker vi alla till byn, det var längesedan det var vi 4 som åkte. Ska nog bli skönt att komma dit(: Davve och jag ska fara och köra biil=) Gudars vad skoj!:) Och sedan så.. hm så kanske man borde plugga. Kommer vara borta från de helklassiga lektionerna eller vad man nu ska kalla det. Kommer då tyvärr inte träffa klassen alls nästan;/ Lite trist.. i tre hela veckor! ojoj!..hm. Och jag är skit nervös för hur det kommer att gå när man ska vara med nsd-snubbar/tjejer..:S Åh herre min skapare! Och fast de sagt att man inte ska behöva tänka på skolan och ämnena bortsett från individuella grejsen så känner jag mig ändå orolig..:S En del saker vill jag ju göra.. Aja får ju se hur det går..
Men jag vet att livet inte är mörkt, jag måste bara känna på gott och ont..
You just have to learn how to hold the rose..
"Life's a race and you're falling behind..
"Titta aldrig i mina ögon, ifall allt du säger är en lögn"
Ihelg åker vi alla till byn, det var längesedan det var vi 4 som åkte. Ska nog bli skönt att komma dit(: Davve och jag ska fara och köra biil=) Gudars vad skoj!:) Och sedan så.. hm så kanske man borde plugga. Kommer vara borta från de helklassiga lektionerna eller vad man nu ska kalla det. Kommer då tyvärr inte träffa klassen alls nästan;/ Lite trist.. i tre hela veckor! ojoj!..hm. Och jag är skit nervös för hur det kommer att gå när man ska vara med nsd-snubbar/tjejer..:S Åh herre min skapare! Och fast de sagt att man inte ska behöva tänka på skolan och ämnena bortsett från individuella grejsen så känner jag mig ändå orolig..:S En del saker vill jag ju göra.. Aja får ju se hur det går..
Bra text...
Gick igenom mina dokument nu och hittade denna text, känns inte som att jag skrivit den. Och nej det är det inte heller!:D Det är en låttext har min kusin informerat mig om!:) då var den gåtan löst=) Men vad är det för låt?:) Bra var den iallafall:)
"Säg aldrig; Jag älskar dig, ifall du egentligen inte menar det. Prata aldrig om känslor, ifall de inte finns där. Ta aldrig min hand, ifall du ändå kommer släppa den. Säg aldrig att du ska, ifall du inte har planerat att börja. Titta aldrig i mina ögon, ifall allt du säger är en lögn"
Det spelar stor roll
Det gjorde det inte till en början, jag trodde det skulle sluta efter att jag berättat, men det gjorde det ju förstås inte. Hur kunde jag tro något sånt, varför så starkt nu till skillnad från förut.? Anstränger jag mig mer? Varför anstränger jag mig att se något jag inte vill se. Kan det vara att jag anstränger mig för att se något som jag vil se men det blir bara fel?
Men varför blir det bara fel? Får jag inte se det jag vill se. Man brukar ju säga: "Man ser det man vill se och hör det man vill höra." För mig stämmer det ju inte.
Allt är så förvirrande, som en enda stor fråga som ekar i huvudet om vad jag ska göra nu..
Men varför blir det bara fel? Får jag inte se det jag vill se. Man brukar ju säga: "Man ser det man vill se och hör det man vill höra." För mig stämmer det ju inte.
Allt är så förvirrande, som en enda stor fråga som ekar i huvudet om vad jag ska göra nu..
Helgen..Det skrämmde mig ovanligt..
Helgen har vart lugn och trevlig:) Lördagen så var jag och nej in till stan och rantade, trevlans:) Sedan på kvällen for jag,davve och erik ut till färjan och det var mkt kul(: Träffade en del folk och en och annan snygging såg man lite här och var:P Ojoj:D Aja men igår var jag med jenny och sedan kom Malin hit till luleå och var med oss, alltid lika kul när hon tar sig hit till luleå och jag ber om ursäkt för den osociala stunden du fick. Skulle inte upskattat det jag heller
Sedan när sömnen skulle till att slå in så blev det som jag upplevt tidigare som mindre problem skrämmande så jag inte ens ville somna, såg fel och extremt mycket fel, jag visste inte vad jag skulle göra och bad Malin hålla mig vaken men hon var ju minst lika trött. Vad är det som orsakar och gör så att jag ser det jag ser,? Det vet inte jag heller och det blir jobbigare, nu var det som värst och jag blev jävlans skrämd och vet inte hur jag ska bli av med det. De där synerna och det där starka greppet om mig som liknade en befallande omfamning med den där svarta skinn-handsken och de där hånflinen som inte suddas ut.
Dock lättad över att jag inte sov ensam i rummet. Men ska det behöva vara så, att jag inte ska kunna sova själv?
Ditt förslag förvånade mig, men är det verkligen det enda som kan hjälpa mig?
Denna dag har varit ganska seg, hade dock sovmorgon vilket var välldigt skönt..
Sedan hade vi en redovisning i grupparbete i svenska och det gick ju rätt bra och det var skönt att få det gjort.
Var dock aningen irriterad i början på dagen men det släppte och nu är jag bara hungrig som fan och ska värma köttsoppa. Gud så gott!:)
Sedan när sömnen skulle till att slå in så blev det som jag upplevt tidigare som mindre problem skrämmande så jag inte ens ville somna, såg fel och extremt mycket fel, jag visste inte vad jag skulle göra och bad Malin hålla mig vaken men hon var ju minst lika trött. Vad är det som orsakar och gör så att jag ser det jag ser,? Det vet inte jag heller och det blir jobbigare, nu var det som värst och jag blev jävlans skrämd och vet inte hur jag ska bli av med det. De där synerna och det där starka greppet om mig som liknade en befallande omfamning med den där svarta skinn-handsken och de där hånflinen som inte suddas ut.
Dock lättad över att jag inte sov ensam i rummet. Men ska det behöva vara så, att jag inte ska kunna sova själv?
Ditt förslag förvånade mig, men är det verkligen det enda som kan hjälpa mig?
Denna dag har varit ganska seg, hade dock sovmorgon vilket var välldigt skönt..
Sedan hade vi en redovisning i grupparbete i svenska och det gick ju rätt bra och det var skönt att få det gjort.
Var dock aningen irriterad i början på dagen men det släppte och nu är jag bara hungrig som fan och ska värma köttsoppa. Gud så gott!:)
Trodde verkligen inte...
Att du någonsin skulle säga sådär om någon.. Särskillt inte om mig.. Eller vad kan man säga, du visste hur mycket jag brytt mig om dig. Men just det där är ju för fan inte rätt..Du av alla.. jag hade dig i mina främsta tankar i mer än 3 år och nu får jag höra det där. Hur kunde du någonsin tro att jag skulle vara på det sättet?
Irritation, ilska, och besvikelse är vad jag känner för dig. Du sjönk lägre än botten i mina ögon. Fy fan för dig din jävla idiot. Jag som varje gång jag fick vara med dig blev överlycklig över det trevliga sällskapet som visade sig vara något helt annat. Jag kommer inte höra av mig till dig som jag sa, och jag kommer heller inte ens se dig längre, inte med de ögonen jag såg dig på. Det gör ont det där.. Att få höra sanningen om någon..
You make it harder..
To be me..
Varje gång som vi har den lektionen känner jag hur min kroppsvärme bara stiger och jag blir helt av mig av förvirring. Hur kan det verkligen vara så? Samtidigt som det är intressant så känns det som att det inte är bra för mig. Jag vill alltd bort lika mycket varje gång.. Låter det löjligt kanske? Då föreslår jag att vi byter plats...
Irritation, ilska, och besvikelse är vad jag känner för dig. Du sjönk lägre än botten i mina ögon. Fy fan för dig din jävla idiot. Jag som varje gång jag fick vara med dig blev överlycklig över det trevliga sällskapet som visade sig vara något helt annat. Jag kommer inte höra av mig till dig som jag sa, och jag kommer heller inte ens se dig längre, inte med de ögonen jag såg dig på. Det gör ont det där.. Att få höra sanningen om någon..
You make it harder..
To be me..
Varje gång som vi har den lektionen känner jag hur min kroppsvärme bara stiger och jag blir helt av mig av förvirring. Hur kan det verkligen vara så? Samtidigt som det är intressant så känns det som att det inte är bra för mig. Jag vill alltd bort lika mycket varje gång.. Låter det löjligt kanske? Då föreslår jag att vi byter plats...
Grattis Malin:)
GRATTIS KOMPIS!
Hoppas du haft en bra dag trots huvudvärken:)
Helg
Denna helg var vi till byn men en sak som var aningen annorlunda ihelg var att Malin följde med:) Trevlans att hon gjorde det:)
Vi fick köra lite bil me bror:D, skulle gjort det idag men hann inte med det, hm vad mer gjorde vi, inte något speciellt mer, var bara. Sociala och sånt och såg tv lite grann:) så bar det sedan av hit till luleå.
Fy fan vad jag hatar att åka bil. För så gott som alltid så grubblar man på vägen, iallafall jag. På vägen till byn grubblade/tänkte jag, och på vägen tillbaka hit gjorde jag detsamma. Sorry för min osocialitet men det är speciellt i bilar som jag börjar tänka och fundera på allt. Både positiva och negativa saker. Man inser saker samtidigt som man ställer nya frågor utan vidare framgång till något svar.
Men så fort man hoppar ut ur bilen blir jag som vanligt, det är nästan som om jag sovit. Väcks ur mina egna tankar som jag så gärna önskar att jag kunde bli av med på grund av alla de frågor jag börjar ställa mig själv.
Nu blir det att se tv sedan sovaaa!:) Herrå!(:
Ljuset som slocknar..
Det slog mig.. Allt blir underligare och underligare, man kan vrida på tanken hur mycket man än vill ända tills man blir helt jävla galen. Och jag känner mig på snudd till det. Jag vet inte vart livet kommer fortsätta, för fortsätta kommer det då minnsan att göra, hoppet komer och går.
Det som att tända ett ljus som har motvind utan lä. Det släcks hela tiden. Och det är jag som är själva ljuset och elden mitt hopp. Samtidigt som det börjar kännas som att jag tänder de där tankarna och just som jag börjar få dem på plats så släcker någon lågan som brinner och mitt hopp vänder till fall och jag ger upp. "Jag orkar inte, jag vet att jag kommer vara den som förlorar så det spelar inte någon roll. Så har det ju alltid varit". Den där någon visar sig vara jag. Hur kommer man ur sin självkritik? Hur lär man sig att stå på benen och verkligen ha den där lågan som brinner för ens åsikter och får en att tro på sig själv? En stykra jag beundrar och verkligen skulle vilja unna mig. Innnan jag tror på mig själv kommer jag inte veta något.. Inte veta vem jag är, vad jag vill eller vart jag hör hemma. Förvirrad står jag här och önskar.. Önskar mig svaren på alla det frågor jag inte finner svaren på..
Det var som om en varm vind blåste igenom mig när du gav mig de där orden. Gud vad det värmde mig, ingen har någonsin sagt sådär om eller till mig. Det vet jag, för det är något som jag skulle minnas för resten av mitt liv.
Det blev så mycket, så mycket att jag tappde orden, det märktes kanske. Jag fattade inte att det fortfarande handlade om mig. Jag ville bara krama om dig och säga er detsamma. Chocken över de tankar som förvirrade mig så mycket att jag faktiskt blev yr. Jag sjönk ner i stolen med ett leende samtidigt som jag kände mig skräckslagen över att det faktiskt var mig det handlade om. Jag förstod det inte.. Att det kunde sägas så mycket på en så kort stund förvånade mig och jag vet fortfarande inte hur jag ska tänka. Med ett leennde hoppas vara den du beskrev.
Men en klump i halsen satt jag och läste ditt blogg-inlägg och kände hur nära det var att de där tårarna skulle komma. Men jag lyckades sansa mig, för jag pratade med dig i samma stund och sa med en tyst röst:"Tack kompis". Det menar jag, tack.. Du är värd minst lika mycket kärlek. Mycket mer än så.. Allt som sårat dig och gjort dig ont, det vill jag bara kunna sudda bort.
My gift isn't my song but this one is for you..
